Hallå där, Jonna Sundling…

…nybliven dubbel världsmästare och guldmedaljör i längd-VM i tyska Oberstdorf.

Du tog guld både i individuella sprinten och i lagsprinten, då tillsammans med Maja Dahlqvist. Hur känns det?

– Helt fantastiskt! Jag har inte hunnit landa riktigt än i det här, och förstå det hela. Efter VM har vi varit fortsatt på resande fot och nu är vi i Engadin, Schweiz, för världscupavslutningen. Så man är fortfarande rätt uppe i varv.

Stafetten 4 x 5 kilometer i VM blev kanske lite av en besvikelse (svenska favorittippade damlaget slutade på sjätte plats), förväntningarna var högt ställda även där. Och du fick förtroendet att gå första sträckan.

– Nej, det gick ju sämre. Det blev helt klart en vallamiss, och med materiel som inte funkar har man ingen chans på den här nivån. Så det glömmer vi. Men jag måste säga att vi har haft väldigt bra skidor hela den här säsongen – fram till stafetten då.

Vi går väl tillbaka till dina guld, känns det som revansch från tidigare VM då du inte nått hela vägen?

– Ja, det får man säga. 2017 då jag skulle gjort mitt första VM blev jag sjuk och kunde inte delta. Och senast, 2019 i Seefeld, var oturen framme i individuella sprinten, jag bröt en stav och sedan kraschade jag och Maja Dahlqvist, jag slutade fyra.

Kan du gradera dina två VM-guld?

– Det individuella smäller nog högst. Om jag inte vunnit det är det ju inte säkert att jag hade fått åka lagsprinten, vi har så många starka åkare att välja mellan.

Vad är förklaringen, framgångsreceptet, till att det gick så bra i VM?

– Bra förberedelser och kontinuitet i träningen. Hundra procents satsning! Jag har också jobbat jättemycket med att förbättra mig i den klassiska stilen (som individuella sprinten gick i). Jag har haft en plan med målet att prestera som bäst just på VM, och verkligen följt den planen stenhårt. Sedan har vi i hela laget varit väldigt försiktiga med tanke på corona, man har verkligen levt i sina bubblor och inte haft kontakt med några utomstående.

Årets säsong närmar sig sitt slut, med en världscuphelg kvar (13-14 mars). Och kommande säsong är det också mästerskap, OS i Peking, Kina. Har du börjat fundera kring det?

– Ja verkligen. Jag har redan börjat ladda mot nästa säsong, och framförallt med siktet på OS. Tävlingarna där kommer att gå på ganska hög höjd så en sak som blir viktig är att förbereda sig för det. Jag är en sådan som brukar behöva lite längre tid för att anpassa mig till höjd. Det var därför det inte gick så bra för mig i början av Tour de Ski nu senast, jag hade för lite tid till acklimatisering. Inför OS måste vi jobba mer med det.

Med tanke på framgångarna nu, kommer du att sätta annorlunda, högre mål?

– Sprinten kommer fortfarande att vara mitt huvudfokus, men jag vill också bredda mig mer mot distans och hoppas kunna ta ytterligare steg där. Kanske revansch i stafetten också?

Men nu väntar alltså 10 kilometer klassiskt, masstart och på det en jaktstart över 30 kilometer i fri stil. Vad har du för förväntningar?

– Vi får se… Dom här tävlingarna går också på hög höjd, nästan 1800 meter, och jag tror inte jag fått tillräckligt med tid för att vänja mig. Sedan är det 10 klassiskt och på det en tremil, inte mina starkaste grenar normalt. Men hursomhelst ska det bli skönt att avsluta säsongen med en bra känsla, oavsett hur det går. Jag har siktet framåt!